Ska vi prata om kriget i Stockholm?

Vad heter du? Aha, vad gör du då? Var sa du att du jobbade sa du? Är inte det långt att åka dit? På Södermalm alltså? Oj, jaha okej. Men var bor du då? Alltså var kommer du ifrån? Vadå, bor du inte på Södermalm? Men vad gör du där då? Jag menar, varför jobbar du där? Ja, men ska det inte folk från Södermalm jobba där? Okej, men hur många från Södermalm finns det på din arbetsplats då? Jag har hört att det sker sjukt många brott och stölder som sker där borta. Att det rör sig jättemycket folk som är påverkade och slåss, särskilt på kvällarna. Det står ju om det i tidningarna nästan varje vecka, fattar inte att du vågar åka dit!     

 

 
 "Det känns som ett krig där borta"
 

Lås oss prata om skräckexemplet i det segregerade Stockholm: Södermalm. Här råder en stagnerad samhällsstruktur vars like du inte hittar någon annanstans i Sverige. Många av människorna som bor där rör sig inte utanför sin stadsdel, ett grundläggande problem som resulterar i invånarna i en hel stadsdel slutat integreras och anpassa sig till dagens Stockholm. Så vad händer med såna här områden där människor slutar röra sig utanför sitt slutna samhänne? Jo, i  förlängningen har det lett till att folk som bor på Södermalm endast känner sig trygga det egna närområde. På grund av allt störr isolation ökar osäkerheten inför omvärlden och upprätthållandet av den rådande ordningen blir livsavgörande, med anda ord klänger man sig desperat fast vid det man känner till. Konsekvenserna av det här beteende talar sitt tydliga språk: det har till och med gått så långt att invånarnas språkkunskaper blivit lidande och chockerande många förstår inte ens grundläggande svenska begrepp som ex. ”para”. Brist på förståelse som leder till brist på kommunikation som leder till ytterligare osäkerhet är den negativa spiral många fastnat i idag.

 

 

När människor från andra orter i Stockholm åker dit på besök för att upptäcka kulturen och de kända folkfesterna som kallas ”Nattliv” (av vissa ”Klubbliv”) möts man av skrämmande tydliga bevis på vad som håller på att hända. I de allra flesta fall står våldsbenägna vakter vid dörrarna och utför strikta kontroller på alla som försöker ta sig in för att delta. Blir du påkommen med att vara  från en annan del av stan blir du bemött största misstänksamhet och utesluts ofta helt eftersom du anses vara ett okänt hot utifrån. Andra tydliga tecken på den skrämmande utvecklingen kan man se i samband med den andra, mer kontroversiella ”Derbykulturen”. Många ”inhemska” Södermalmsbor är att de tror sig stå över svenska lag och deltar i stora organiserade slagsmål – återkommande kaos som kräver allt större polisresurser och som kräver Staten på enorma summor. 

 

Flera jag känner är rädda när de är på Södermalm. Så min fråga är, hur länge ska vi låta det här fortsätta? Hur länge ska vi låta en liten våldsbrukande grupp, få förstöra och få dra dåligt rykte över en hel stadsdel? Alla på Södermalm är faktiskt inte likadana. Det bor faktiskt många barnfamiljer på Södermalm också.

 

  

 

Ja, såhär pratar många om den andra stadsdelen där jag jobbar. Nej, jag menar förstås inte Södermalm och ingen är väl förvånad. Men hallå. Jag har hört att pågår ett i krig i Stockholm? I förorten? Ett KRIG och jag har missat det? Vem är det som sätter ord och vem är det som sätter eld på vår hometown?

 

Jag kan inte komma ifrån att det känns lite fräckt, eller i alla fall problematiskt att man på allvar slänger ordet krig mot stadsdelar där det bor folk som flytt från verkligt krig. Nej, man måste faktiskt inte bo på en plats för att arbeta där eller för att skriva om den platsen. Man måste inte ha varit med om krig för att få använda begreppet eller skriva om krig. Nej. Men man måste måste vi vara medveten om att man med allra största sannolikhet inte vet ett skit om vad man pratar om. 

 

Om Nytorgsslagsmålet i maj:

http://www.svd.se/nyheter/stockholm/huliganer-slog-till-vid-nytorget_8164772.svd

Spelar det någon roll att alla journalister bor på södermalm?
http://jagvillvarafarlig.blogspot.se/2013/02/spelar-det-roll-att-alla-journalister.html

Rekordstor vädjan FN-vädjan om hjälp till Syrien:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/rekordstor-fn-vadjan-om-hjalp-till-syrien_8247140.svd

 


Horí má panenko! För en sekund tänkte jag; nu har det fan brunnit ner till grunden

 
 
 
 
 
 
"DET HAR BRUNNIT I BLÅ HUSET!" - så dundrar pappa in i mitt rum 06:45. Han rycker mig mig ur mina mardrömmar om vattenmassorna i Prag och jag sätter mig käpprak. Nu är det fan kört, nu det är borta på riktigt, är det enda jag hinner tänka, innan tröttheten faller över mig och jag stupar igen.
 
 
            
 
Nio vaknar jag på nytt. Det är Elisabeth som ringer, min chef på Stadsmissionen. Huset står kvar. Gudskelov. Det är bara kontoret som har brunnit. Bara. Kan inte minnas om det är tredje eller fjärde branden i lokalerna sedan vi började vara i Tensta med Unga Nyskapare år 2010. Varje gång blir man tröttare. Och man frågar sig, hur kunde någon göra så NU? Nu, när det har varit så härlig stämning, blivit ommålat så fint inne på fritidsgården och i cafét, nu när vi fått nya fotbollsspel, pingis, tidningar och har spännande artiklar på väggarna. Elisabeth och jag skulle köpa blommor och krukor i veckan och ta hjälp av ungdomarna att göra fint vid ingången (som kallats "Buren" men som ska bli en vacker, grönskande inhängnad). Och så måste det skjutas på, förstås, för nu måste tusen andra saker göras, nu ska huset saneras, nu är luften är giftig. Det kanske är som de säger: det har brunnit förr och det kommer förmodligen hinna brinna igen. 
 
"Vi hoppas att vi kommer kunna hålla öppet som vanligt igen från och med torsdag!" berättar Mija förhoppningsfullt, det har också satts upp på dörren till fritidsgården. Alla på krismötet vaknar till, så gärna vill vi tillbaka, tillbaka till vårt riktiga jobb, till att vara på fritidsgården med våra ungdomar! Med den tända förhoppningen i mitt bröst åker jag raka vägen till terminsavslutningen för min sångundervisning. Halvt om halvt förberedd sjunger jag LADY GRINNING SOUL, och tributear den till UNGA NYSKAPARE och vår teaterföreställning GLORY (som i sig tributear DAVID BOWIE och rollfiguren TINTOMARA.) 
 För att vår premiär blir av no matter what! För att vi alla tillsammans ska fortsätta jobba för världens bästa Stockholm!
tror jag att jag sa, eller tror jag att jag försökte säga innan jag sjöng. Det blev helt okej, inte riktigt lika bra som mr Stardust själv såklart, men just det spelar ju inte så stor roll idag.

 
Sen ringde Anna och jag förstod ingenting. Hon hade fått höra att premiären inte skulle kunna bli av i Tensta på grund av det som hänt och var utom sig. Imorgon blir det alltså till att gå till Kulturförvaltningen och höra vad de säger. Även om det faktiskt inte heller spelar så stor roll när man tänker efter. Premiären blir av. Vi funkar så: vi ser till att det blir av. Inget brinner ner till grunden för oss. Fast det ofta brinner i knutnarna. Tur att förhoppningen är en fet fågel fenix.
 
 
 
Branden i Blå Huset:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5554293
 
Översvämningarna i Tjeckien:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16890377.ab
 
Lady Grinning Soul: 
http://www.youtube.com/watch?v=gl-lbhMrGds

Välkommen till min nya blogg!

Mitt första inlägg.


Om

Min profilbild

Arts of Tensta

Julia Cechal 20 år och driver teaterföreningen Unga Nyskapare tillsammans med regissören Anna Jakobsson i Stockholm, Tensta. Skådespelare, och målet är att bli bäst. Jobbar lite här och var pluggar lite här och var gör bara gör

RSS 2.0